2 Kyrkostyrelsens överväganden

Den skrivelse Kyrkostyrelsen, i samförstånd med Svenska Missionskyrkans Kyrkostyrelse, här förelägger Kyrkomötet för beslut återspeglar en stor och omfattande process. De frågor kyrkorna under decennier av samtal tillsammans utforskat och sökt uppnå enighet kring är av grundläggande och avgörande betydelse för kyrkans tro, bekännelse och lära. De rör skriftförståelse, synen på sakramenten, gudsbild, människosyn, frälsningslära, eskatologi m.m.

Det faktum att dialogen pågått under så lång tid har även inneburit att den haft att relatera till ett antal olika samhällskontexter – skeenden som för de båda kyrkorna inneburit ett kontinuerligt arbete med att förstå och tolka sin egen trostradition och sina rötter i ljuset av en ny situation och en delvis omritad religiös karta.

Internationella ekumeniska processer

En av de externa processer som kommit att påverka båda kyrkorna allra mest är den som inom ramen för Kyrkornas världsråds Faith & Orderkommission kommit att få beteckningen BEM, eller Dop, Nattvard, Ämbete – det så kallade Limadokumentet.

BEM öppnade nya förutsättningar för flera av de lutherska Borgåkyrkorna att få en fördjupad syn på det treledade ämbetet/vigningstjänsten. Detta innebar i sin tur ett stöd för dem i vårt land som arbetade med överenskommelse mellan Svenska kyrkan och Metodistkyrkan i Sverige, liksom för dem som sökte öppningar för att knyta närmare relationer med den Oberoende Filippinska Kyrkan (IFI).

BEM-dokumentet utgjorde vidare en stark inspirationskälla till arbetet med Borgåöverenskommelsen och var helt avgörande för exempelvis den norska kyrkans positiva ställningstagande till resultaten av Borgåprocessen.

När Svenska kyrkan nu ingår överenskommelse med Svenska Missionskyrkan sker det med andra ord utifrån en internationellt förankrad tolkning av den universella kyrkans gemensamma arv sådant det beskrivs i BEM-dokumentet – en tolkning som fungerat som gemensam utgångspunkt för Svenska kyrkans ekumeniska ställningstaganden sedan början av 1990-talet.

Överenskommelsens utgångspunkter

I beskrivningen av ett avtal hamnar man lätt i en diskussion om vinnare och förlorare – om vad den ena parten fått ge upp i syfte att vinna något annat – och vice versa.

Den som studerar dialogen mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan finner snart det fruktlösa i ett sådant resonemang. Överenskommelsen är resultatet av den samsyn som kunnat konstateras sedan båda parter förhållit sig till en tredje, för dem gemensam, ekumenisk text. Fokus ligger inte på vinster och eftergifter utan på glädjen över att tillsammans upptäcka och skörda frukterna av ett gemensamt arv.

Den svenska kartan har på avgörande punkter ritats om under de senaste sextio åren – såväl demografiskt som i ekonomiskt, socialt och religiöst avseende. Vi står inför ett mångkulturellt, mångreligiöst samhälle där en religiös identitet – oavsett om den är kristen eller inte – utmanas av starka krafter. Mot det religiösa gemenskapssamhället står, till dels, ett samhälle av parallella särkulturer med starkt revirtänkande.

Samtidigt finns ett starkt engagemang för det lokala sammanhanget. Kommunikations- och teknikutvecklingen suddar ut gränsen mellan globalt, nationellt, regionalt och lokalt – det ömsesidiga beroendet ökar i takt med att nätverken vävs allt tätare och perspektiven förskjuts när även lokala skeenden kan få globalt genomslag. Förändringsverktygen och förändringsförmågan finns i växande omfattning på alla nivåer inom samhälle och kyrka.

I den överenskommelse som nu föreslås tas dessa perspektiv på allvar; i centrum för överenskommelsen står såväl Jesu översteprästerliga förbön om att vi alla skall bli ett som en identifikation av de gemensamma utmaningarna.

Lära och liv - teori och praktik vävs så samman till en helhet.

Överenskommelsen tar vidare sin utgångspunkt i behovet av att se de lokala behoven och ta tillvara de initiativ till samarbete kyrkorna emellan som redan finns eller står i beredskap att utvecklas.

Nationellt, regionalt och lokalt perspektiv

Genom att konstruera avtalet så att det dels etablerar en nationell, mer övergripande, gemenskap, som sedan manifesteras och konkretiseras i lokala samtal och avtal, svarar kyrkorna inte blott mot sina båda sinsemellan lite olika beslutsstruktur utan bekräftar hur de tror att överenskommelser av detta slag behöver ta tillvara den lokala processen för att växa sig stark och livskraftig.

Överenskommelsen anger en ekumenisk samarbetsmodell för framtiden där församlingar, utifrån sin specifika sociala kontext och i ljuset av de utmaningar detta innebär, ingår ömsesidigt förpliktigande avtal där de faktiska, konkreta relationerna mellan lokalförsamlingarna reglerar hur omfattande samarbetet faktiskt blir. Modellen känns, i modifierad form, igen från de Brittiska öarna där den under beteckningen Local Ecumenical Partnerships kommit att innebära en förnyelse för det ekumeniska samarbetet.

Under samtalen med Svenska Missionskyrkan har det utifrån ett sådant scenario, även förts informella samtal med Svenska Baptistförbundets ledning, vilken för sin del, bekräftat sin vilja att uppmana sina lokalförsamlingar att aktivt medverka till en ökad lokalekumenisk samverkan också med Svenska kyrkan.

Kyrkostyrelsen bejakar en sådan utveckling där Svenska kyrkans församlingar, i dialog med stiftens domkapitel, och med församlingsinstruktionen som administrativ ram, på detta sätt identifierar och bygger starka lokalekumeniska partnerskap.

Församlingsinstruktionens roll är viktig. Genom att integrera ett lokalekumeniskt samarbete i denna tydliggörs hur de ekumeniska åtagandena utgör en naturlig del i församlingens långsiktiga pastorala ansvarstagande.

Den fortsatta ekumeniska processen

I ljuset av detta, och i en förhoppning om att det lokala sammanhanget blir ekumenikens nästa tillväxtområde, aktualiserar den nu föreliggande överenskommelsen behovet av genomlysning av Kyrkoordningen ur ett ekumeniskt perspektiv.

Kyrkostyrelsen bedömer att behoven av stöd och kompetensförstärkning från stiftens sida till församlingarna när det gäller dessas arbete med upprättandet och utvecklandet av det lokalekumeniska samarbetet, kommer att öka.

Inom ramen för dessa processer blir det naturligt att tydligt hålla samman dessa nyare relationer med de relationer, dels av inomkyrklig som mellankyrklig karaktär, som Svenska kyrkan ingått under senare år. En möjlig framtidsväg vore att samordna alla Svenska kyrkans lokalekumeniska relationer i ett råd.

Samarbetsrådets roll

Sedan en överenskommelse undertecknats ankommer det på Samarbetsrådet att i samarbete med stift och distrikt på olika sätt söka former för att stimulera och underlätta implementeringen av avtalet. Utöver rent informationsarbete krävs seminarie- och studieprocess där olika kontexter, utifrån sina lokala förutsättningar, ges möjlighet att pröva och ge uttryck för sina förväntningar och farhågor. Erfarenheter från annat håll visar vidare behovet av att bygga upp en nationell resursbas för insamlande av erfarenheter och konkret arbetsmaterial. Arbetet behöver präglas av kontinuitet och långsiktighet.

Några avslutande reflektioner

Föreliggande dokument är, som flera gånger redan erinrats om, resultatet av en lång och omfattande process. Den samsyn dialoggrupperna haft i uppdrag att identifiera och dokumentera har i omgångar redovisats för kyrkorna och det omfattande remissmaterial som blivit resultatet av detta har kommit att betyda mycket för processens positiva utveckling. Det förtjänar dock att påminnas om att vad de båda kyrkorna nu föreslås ingå avtal om är den så kallade Överenskommelsen. Övrigt material i Förslag till överenskommelse om kyrkogemenskap mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan 2006 är naturligtvis också viktigt och synnerligen genomarbetat men har i detta avseende samma mellankyrkliga status som Borgåöverenskommelsens första 57 paragrafer – de kommenterar, utvecklar och förklarar själva överenskommelsens beslutsparagraf.

Värt att notera är även att detta är första gången som en ekumenisk överenskommelse som Svenska kyrkan står i begrepp att ingå varit föremål för kommentarer från vår kyrkas internationella ekumeniska partners. Dessa kommentarer har i flera avseenden bidragit till slutversionen med flera konstruktiva och fördjupande perspektiv.

Det förslag till överenskommelse som nu presenteras är historiskt. Inte bara för att det speglar hur två kyrkor som levt sida vid sida, efter inspiration från internationell ekumenisk teologi och i ljuset av en förändrad samhällssituation, nu känner igen sig i den andre i en utsträckning som inte bara gör det möjligt utan t.o.m. nödvändigt att tala enhetens språk. Överenskommelsen är också historisk för att den utgår från en lokal situation och den vilja och önskan om ökat samarbete som finns där. Grundavtalet ingås mellan nationella kyrkor, men det är på lokalplanet som överenskommelsen får liv. Rätt förvaltad kan den innebära början på en lokalekumenisk utveckling som bättre än idag förmår tillvarata de kristnas gemensamma vilja till förändring.

Men främst är den kanske ändå historisk för den är uttryck för en vilja att se framåt. Att utan att blunda för begångna oförrätter i det som varit, och utan att bagatellisera de utmaningar som en överenskommelse av detta slag innebär, ändå mycket tydligt ha siktet inställt på framtiden. För att det ska lyckas krävs hårt arbete och goda förutsättningar – och det sistnämnda återspeglas i bakgrundsdokumentet. Men det krävs också frimodighet och ödmjukhet – och det förutsätter uppoffringar. Så är då denna överenskommelse heller ingen punkt utan ett semikolon. Ett steg på den väg vi alla är kallade att vandra – enhetens väg.